|
Under den stora svälten i Kina 1958-1961 uppskattas mellan 16 och 36 miljoner (extrem spridning) människor ha dött. Denna enorma död möjliggjordes tack vare den kinesiska diktaturen, det saknades politisk opposition och oberoende medier så det enda man hörde i Peking från partifunktionärerna var att allt var under kontroll.
Detta har framhävts av bland andra ekonomipristagaren Amartya Sen och används ofta i borgerlig propaganda.
Men vad de inte nämner är att Sen även påpekar att Kinas planekonomiska system var bättre på att möta befolkningens grundläggande behov i form av livsmedel, hälso- och sjukvård o.s.v. än vad Indiens, det land som är mest jämförbart med Kina, marknadskapitalistiska system var.
Kina var (och är) en diktatur, men man lät inte (medvetet) de fattiga duka under i svält och tillhandahöll befolkningen sjukvård och utbildning. I Indien däremot så lät man helt enkelt den stora fattigaste delen av befolkningen svälta och lida, man gjorde ingenting åt det. Sålunda uppskattar Sen att det i Indien varje sjuårsperiod sedan självständigheten svultit lika många människor i onödan och i tysthet som under den stora svälten i Kina 1958-1961.
Indien har hela tiden haft resurser och mat, men valt att exportera då det är mer lönsamt för de rikaste. Vi snackar om 100 miljoner döda i Indien som direkt följd av det kapitalistiska samhällets kalla logik. Det ursäktar givetvis inte diktaturen i Kina det minsta, men sätter saker och ting i ett annat perspektiv.
|